Alltsedan kulturens upprinnelse har etiken varit en väsentlig del av läkekonsten. Det är World Psychiatric Associations uppfattning att en hög etisk standard är särskilt viktig för dem som ägnar sig åt vetenskap och praktik inom psykiatrin som medicinsk specialitet, på grund av motstridiga hänsynstaganden och förväntningar hos såväl patienter som läkare i det nutida samhället och på grund av terapeut-patientförhållandets ömtåliga natur. Föreliggande riktlinjer har utformats i avsikt att befordra en nära anslutning till denna höga standard, och för att förebygga missbruk av psykiatriska begrepp, kunskap och teknologi.

Eftersom psykiatern är medborgare i ett samhälle likaväl som utövare av medicinsk verksamhet, måste han eller hon beakta såväl de särskilda etiska problemen inom psykiatrin som de etiska krav som gäller alla läkare, och även det samhällsansvar som ligger på alla människor.

Även om etiskt handlande grundar sig på den enskilde psykiaterns samvete och egna omdöme, behövs skriftliga riktlinjer för att klargöra yrkets etiska frågor.

Därför har World Psychiatric Associations generalförsamling antagit dessa etiska riktlinjer för psykiatrer, i medvetande om de stora skillnaderna mellan världens olika länder i kulturell bakgrund, i lagstiftning och i sociala och ekonomiska villkor. Det måste betonas att World Psychiatric Association uppfattar dessa riktlinjer som minimikrav för psykiateryrkets etiska standard.

1. Psykiatrin syftar till att behandla psykisk sjukdom och befordra psykisk hälsa. Efter bästa förmåga och i överensstämmelse med vedertagna vetenskapliga insikter och etiska principer skall psykiatern tjäna patientens sanna intressen och dessutom ta hänsyn till allmännyttan och verka för en rättvis fördelning av hälsovårdsresurserna. För att nå dessa mål krävs ständig forskning och fortlöpande undervisning av hälso- och sjukvårdspersonal, patienter och allmänhet.

2. Envar psykiater skall erbjuda sin patient den så vitt han vet bästa tillgängliga behandlingen, och om den accepteras, måste han behandla patienten med den omsorg och respekt som tillkommer alla människor i kraft av deras mänskliga värdighet. När psykiatern ansvarar för behandling som ges av andra, är han skyldig att ge dem kompetent handledning och undervisning. Närhelst behov uppstår, eller när en patient framställer en rimlig begäran därom, skall psykiatern söka hjälp av annan kollega.

3. Psykiatern eftersträvar en terapeutisk relation som grundar sig på en ömsesidig överenskommelse. När den är som bäst, förutsätter den förtroende, sekretess, samarbete och ömsesidigt ansvar. Med vissa patienter är det inte möjligt att upprätta en sådan relation. I sådana fall skall kontakt upprättas med en släkting eller någon annan patienten närstående person. Om och när en relation upprättas för andra ändamål än terapeutiska, såsom vid rättspsykiatrisk undersökning, måste dess natur ingående förklaras för den det gäller.

4. Psykiatern skall informera patienten om tillståndets art och behandlingsåtgärderna, inklusive tänkbara alternativ, och om det sannolika utfallet. Informationen måste ges på ett hänsynsfullt sätt, och patienten måste ges tillfälle att välja mellan de lämpliga metoder som är tillgängliga.

5. Ingen åtgärd får vidtagas och ingen behandling får ges mot eller oberoende av en patients egen vilja, såvida inte patienten på grund av psykisk sjukdom är ur stånd att avgöra sitt eget bästa, och sannolika skäl talar för att patienten eller någon annan kommer att åsamkas allvarligt men om behandling uteblir.

6. Så snart förutsättningar för tvångsbehandling ej längre föreligger, skall psykiatern häva tvånget i behandlingen och om fortsatt behandling är nödvändig skall han förvissa sig om patientens frivilliga medgivande. Psykiatern skall informera patienten och/eller hans eller hennes släktingar eller andra anhöriga om hur tvångsomhändertagandet kan överklagas, liksom om hur andra klagomål som hänför sig till hans eller hennes välbefinnande kan framföras.

7. Psykiatern får aldrig använda sina professionella möjligheter för att kränka någon individs eller någon grupps värdighet eller mänskliga rättigheter, och bör aldrig låta ovidkommande personliga önskemål, fördomar eller övertygelser störa behandlingen. Psykiatern får under inga omständigheter använda sitt yrkes metoder när frånvaron av psykisk sjukdom väl har fastställts. Om en patient eller någon annan kräver handlingar som strider mot vetenskaplig kunskap eller etiska principer måste psykiatern vägra att samarbeta.

8. Vadhelst patienten anförtrott psykiatern, eller vad denne iakttagit vid undersökning eller behandling måste hållas hemligt om inte patienten löser psykiatern från tystnadsplikten, eller då ett avslöjande är nödvändigt för att förebygga allvarlig skada på patienten eller någon annan. I sådana fall skall emellertid patienten underrättas om att sekretessen har brutits.

9. För att öka och sprida psykiatriska kunskaper och färdigheter krävs patienternas medverkan. Informerat medgivande måste emellertid inhämtas innan en patient visas för en undervisningsgrupp, och om möjligt också när en fallbeskrivning frisläpps för vetenskaplig publikation, varvid alla rimliga ansträngningar måste göras för att bevara patientens värdighet och anonymitet och skydda hans personliga rykte. Patientens deltagande måste vara frivilligt, efter det full information har givits beträffande syfte, procedurer, risker och obehag i ett forskningsprojekt, och en rimlig relation måste alltid föreligga mellan beräknade risker och obehag och undersökningens nytta. I klinisk forskning måste varje försöksperson bibehålla och kunna utöva alla sina rättigheter som patient. För barn och andra patienter som inte själva kan ge informerat samtycke, skall medgivande inhämtas av patientens närmaste anhörig. Envar patient eller försöksperson i ett forskningsprojekt är fri att avbryta varje frivillig behandling liksom deltagande i varje undervisnings- eller forskningsprogram. Detta avbrytande får lika litet som någon annan vägran att delta i ett program påverka psykiaterns ansträngningar att hjälpa patienten eller försökspersonen.

10. Psykiatern bör avbryta alla behandlings-, undervisnings- och forskningsprogram som kan tänkas utvecklas i strid med grundsatserna i denna deklaration.